Kundcenter
I takt med det växande behovet av förnybar energi byggs allt fler solcellsparker i Sverige. Det är en utveckling i rätt steg mot en mer hållbar energiframtid, men samtidigt skapar den viktiga frågor om markens användning och påverkan. I den här artikeln utforskar jag var solcellsparker kan byggas och hur de påverkar marken.
Majoriteten av solcellsparker som byggs i Sverige ägs av företag eller statliga institutioner, men det finns också mindre aktörer, som till exempel lantbrukare som bygger en mindre solcellspark för att producera el till sin verksamhet.
En solcellspark består av flera solpaneler som oftast monteras på marken. Det finns ingen exakt gräns för hur stor en anläggning ska vara för att räknas som en solcellspark, men en vanlig definition är att solpanelerna tillsammans ska ha en större maxeffekt än 43,5 kW. Det är nämligen där som gränsen går från att vara mikroproducent.
Fördelen med att montera solceller på markställningar jämfört med takmontering är att man kan bygga stort och uppnå skalfördel samtidigt som man kan optimera riktningen och lutningen. Det gör att man får en låg installationskostnad samtidigt som man kan maximera solinstrålningen och nå lönsamhet för anläggningen.
Storleken på solcellsparker i Sverige varierar; från de allra minsta på 0,5 hektar till den allra största på 45 hektar.
För att en solcellspark ska kunna vara lönsam är det viktigt att markkostnaden inte är för dyr. Därför byggs solcellsparker generellt sätt på ”billig mark”, till exempel betesmark eller övergivna fält. Om du har kört bil längs med motorvägarna i Sverige har du säkert sett solcellsparker längs med vägen, det är ett bra exempel på lämplig och billig mark.
Förutom kostnaden, ska marken gärna vara mjuk och platt, man vill undvika stenar och hård yta eftersom markställningarna borras ner cirka 45–60 cm vid installationen.
En annan aspekt att tänka på är att marken bör vara i närheten av ett elnät som är starkt nog att hantera solcellsparken. Om den inte är det så kan det innebära stora kostnader för att förstärka elnätet.
Om solcellsparken byggs utanför detaljplanelagt område behövs i regel inget bygglov. Däremot kan det behövas bygglov om delar av solcellsanläggningen betraktas som byggnad, ett exempel på sådant är en transformatorstation.
Eftersom större solcellsparker kan innebära en väsentlig ändring av naturmiljön ska den som planerar att bygga först kontakta Länsstyrelsen, som bedömer risken för att naturmiljön kan ändras.
Den mest uppenbara påverkan från en solcellspark är användningen av marken. Utvecklingen av solcellsparker har gett upphov till en stor debatt som utgår från frågan; mat eller klimat?
Markägare kan få en bra och trygg avkastning när de arrenderar ut sin mark för att bygga solcellsparker. Men samtidigt är det viktigt att bevara jordbruksmark för framtidens livsmedelsförsörjning.
Ett beslut om att mark som tidigare använts för jordbruk eller skog ska användas för energiproduktion kräver noggrann analys och planering, eftersom solcellsparker kan ha en inverkan på marken. Rader med monterade solpaneler genererar skugga under dagen, vilket kan påverka markens ekosystem. Vissa växter och djur är känsliga för förändringar i ljusförhållandena och kan därmed påverkas negativt. Skuggan kan även påverka temperaturregleringen, vilken kan skapa utmaningar för andra växt- och djurarter.
Samtidigt är Sverige i behov av mer elproduktion och solcellsparker är en effektiv förnybar energikälla.
Vi bygger en solcellspark på Kikås deponi i Mölndal. Den stora fördelen med marken där är att den inte kan användas till så mycket annat då det är en övertäckt deponi. Solcellsparken tar alltså inte mark i anspråk som skulle kunnat användas till exempelvis bostäder eller jordbruk.
Att det är en övertäckt deponi är alltså en stor styrka, men ger oss också en utmaning när det kommer till montering. Som jag nämnde tidigare så brukar markställningar borras ner 45-60 cm i marken, men det är inte möjligt att göra utan att skada ett tätskickt mot deponin. Därför har vår leverantör hittat en lösning med fästen som har tre ben som går ut vertikalt för att stabilisera markställningen, istället för att gå på djupet.
